Döden

Hej.

Döden har kommit upp som tema i andra bloggar och jag blir påmind om hur det var...

Under några år i början på 2000-talet, så hade jag en väldigt stark dödslängtan. Det handlade inte om, att jag inte ville leva, utan att jag inte ORKADE leva. ME:n + utbrändheten gjorde att jag var så trött. Jag var med min dåvarande kille och hälsade på hans mamma på ålderdomshemmet. Hennes kompisar var två pigga damer, som inte behövde har dåligt samvete över allt som dom inte gjorde. Jag var så avundsjuk på dom, att jag förmodligen var grön. Det är inte normalt att vara avundsjuk på nån som bor på ett ålderdomshem, när man själv inte ens har fyllt femtio.

Depression pga utbrändhet är inte samma sak som "vanlig" depression. Det börjar med att man slutar göra roliga saker, för kraften finns inte till allt man vill. Plikten framför allt, har jag fått lära mig. Alltså plockade jag bort det roliga. Vilket gjorde att jag inte fyllde på med den sortens energi. Vilket gjorde att jag blev ännu tröttare. Och så vidare.

Jag var stolt över mig själv, varje morgon jag tog mig upp och gick iväg till jobbet. Jag har aldrig varit morgonpigg, men tidigare så gick jag upp och så var det inte mer med det.

Jag blev kvällstrött. Livet blev jobbigt. Dåligt samvete över allt som inte blev gjort. Totalt meningslöst att leva. MEN jag hade en tonårig dotter och jag kämpade för att hon skulle slippa leva med vetskapen att mamma begått självmord. Har länge vetat hur jag skulle göra, om jag skulle ta livet av mig.

Motade bort tankarna på självmord, så fort dom dök upp. En gång blev jag riktigt rädd. Vi hade möjlighet att hyra företagets lägenhet. Det gjorde jag 3-4 dagar ett par gånger om året. Och just då, med några lediga dagar framför mig, så mådde jag riktigt hyfsat. Men så dök tanken upp: "Om jag arrangerar det som en olycka, så behöver inte dotra leva med, att mamma tagit livet av sig". Det var så fruktansvärt stark och tydligt att det skrämde skiten ur mig. Ursäkta uttrycket.

Jag köpte katten i slutet av 2003 och efteråt så har jag förstått, att eftersom dotra klarade sig så pass bra (bodde ihop med en bra kille), så måste jag ha nåt annat som höll mig vid liv. Så jag var tvungen att vara kvar. TACK OCH LOV! Efter att ha jobbat hårt med mig själv en längre tid, så lärde jag mig att älska livet. Numer tackar jag varje kväll, för att jag har fått uppleva känslan av att verkligen vilja leva.

Idag är tacksamhet och ödmjukhet mina ledord. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över. Bara det att vara född i Sverige. Jag får pengar till mat och hyra, fast jag inte orkar arbeta. Det är inte mycket pengar, men jag kan äta mig mätt. Högkostnadskydd både för läkarbesök och medicin! Fast jag förstår inte att tänderna inte tillhör kroppen.

Jag och katten har tak över huvudet. Inte bara det, vi bor riktigt bra, även om man inte kan få allt. Katten ja. Det är ett kapitel för sig. Kommer så småningom.