MIN Högre Makt

Jag vill berätta om MIN Högre Makt. OBSERVERA! MIN Högre Makt. Jag tänker inte ge bort den, ännu mindre pracka på nån annan den. Kan inte ens berätta hur jag gjorde, eftersom jag inte gjorde någonting. Då. Jag ser mig inte som religiös och definitivt inte som kristen.

Jag växte upp som ateist. Bombarderade lärarna med frågor dom inte kunde svara på. Jag kommer ihåg en faster som jag var avundsjuk på. Hon var kristen och trygg i sig själv. Hon var, som man tycker att en kristen ska vara. Stark, omhändertagande, varm, ödmjuk, ville alla väl.

När min dotter gick i Kyrkans barntimmar, så halkade jag in på ideellt arbete i kyrkan. Inte för att jag sökte något, utan för att diakonen var så snygg. Men där nånstans hittade Gud mig. Var enklast att säga han och Gud. Det gör jag för det mesta fortfarande.

Då var det någon som jag bad om saker och händelser. Det blev ju som jag ville, nån gång ibland, så jag fortsatte min aftonbön. Kände att det gav mig trygghet. Så för knappt tio år sedan, började jag i en självhjälpsgrupp, av en helt annan orsak. Men vi lär känna oss själva, lär oss varför vi har dom känslor och beteenden som vi har och hur vi kan göra för att lära om. Bland annat får vi lära oss, att det finns någonting som är starkare än vi själva.

Då fick jag tänka och lära om, om Gud. Gud gör inte det vi kan göra själva. Men han ställer saker i vår väg, sen är det upp till oss att välja rätt. Det är inte alltid meningen att vi ska gå den lättaste vägen. Men vi kan be om styrka. Att gå emot våra rädslor t ex. Hade ingen aning om att det fanns så väldigt mycket jag var rädd för. Hade jag fått frågan tidigare, så hade jag svarat spindlar. Punkt, slut. Jag har haft spindelfobi. Men att det skulle finnas mer, det hade jag ingen aning om.

En rädsla var att må bra. Jag som hade jagat trygghet och lycka i hela mitt liv, skulle jag vara rädd för att må bra? Jo, det var så. Trygghet är det man är van vid, hur hemskt och bedrövligt det än är. Det behöver inte vara "stora" saker i andras ögon, fast dom är förskräckliga i ens egna. Jag slet hårt i fyra år innan jag vågade försöka må bra (det är ju verkligen nåt positivt att arbeta med, även om det var svårt). När jag började aftonbönen med "Tack Gode Gud för idag" i stället för "Tack Gode Gud för ännu en dag" (=mindre kvar att leva), då förstod jag att det hade vänt.

Det har vart en lång process fram tills idag. Idag tackar jag i första hand för saker. Att ha tak över huvudet, mat för dagen. Att jag får känna mig trygg. Gud ger mig en trygghet, som är större än den jag letat efter i hela mitt liv. Det är faktiskt inte självklart att vara född i Sverige (alla här har inte tak över huvudet heller). Jag ber för mina nära och kära. Jag beordrar inte Gud vad han ska göra med/för dom, det har jag ingen rätt att lägga mig i. Skulle min dotter t ex bli allvarligt sjuk, så skulle jag ju inte kunna hålla mig, utan jag skulle be om att hon blir frisk. Och det vore säkert ok. Men jag lägger mig inte i det "vanliga" livet på gott och ont.

Under dom här 2½ åren jag har haft obotlig cancer, så har jag fått ha förmånen att må själsligt bra för det allra mesta. Känner fullständig tillit, till att det blir som det är meningen att det ska bli. Och dessutom att det finns en mening med det som sker. För snart åtta år sedan förlorade jag min fästman i levercancer. Då, om nån gång, hade jag ju anledning att tvivla på Gud och "meningen med allt", MEN tilliten blev i stället större, det var STORT.



"Religion är till för dom som tror på helvetet.
Andlighet är till för oss som har varit där".