En sista hälsning

Hej! Jag som skriver nu är systeryster som essge kallade mig. Hon själv har lämnat oss för en annan värld, fylld av katter, rostade nötter och massor av kärlek. Hon var nyfiken på livet trots sin sjukdom som innebar mycket smärta och elände. Hon dog den 9 september på natten. Jag var mycket hos henne och hon klagade aldrig. Eller nästan aldrig, säg den människa som aldrig klagar över något. Men hon ansåg att hon trots allt var lyckligt lottad som hade mat för dagen, pengar som räckte och en familj som älskade henne. Men hennes nyfikenhet på döden var starkare än den på livet.

Begravningen blev precis så som vi (och hon) ville ha den. Massor av ljus, inte mycket blommor, bara en del. Vi fick också skriva små lappar med en sista hälsning. Dessa brändes sen upp symboliskt i en öppen spis. Livet kan synas orättvist, men livet i sig har inte dessa tankar, det är bara vi människor som bär dom.

"Gud, ge mig SINNESRO att acceptera det jag inte kan förändra, MOD att förändra det jag kan och FÖRSTÅND att inse skillnaden"

Ha det bra, lev väl och ta hand om er!

Trött

Hej.

Har varit väldigt trött. Vet inte om det är den nya medicinen, Tamoxifen, som gör det. Det har varit en relativt lugn helg. På lördagen var jag till Apoteket och sen köpte jag sushi på vägen hem. Jag har snöat in totalt på sushi. Från det jag sväljer sista tuggan, så tänker jag ofta på nästa gång jag ska kunna få äta igen. Frosseri kallas denna dödssynd.

Jo, det kunde varit värre. Det är nog ganska nyttig mat, vad jag har förstått. Det är väl plånboken som tar mest stryk. Men det kunde varit värre det också. Spelmissbruk t ex. Jag lär inte kunna äta sushi för tusentals kronor i veckan. Jag kommer ju att för-äta mig, det förstår jag, men jag tänker njuta så länge det går. Dom har stängt söndag - måndag som tur är.

Söndag gjorde jag nåt som jag försökt ta tag i, i några månader. Nu har jag sett Johnny Cash. Besviken - ja, lite. Han såg inte ut som min bild av Johnny Cash och han lät inte som honom heller. Han var ju en idol, när jag växte upp. Jag har bara sett honom live en gång och på ganska långt håll dessutom. Dom har säkert gjort sin hemläxa när dom gjorde filmen, det är nog min minnesbild som hamnat på sniskan. Men, men nu är det i alla fall gjort.

Igår morse var jag barnvakt, ensam, för första gången på MYCKET länge. Jag orkar ju inte lyfta honom, men det gick bra ändå. Han skrek när dom gick, men det gick snart över. Sen dansade vi, kastade boll, läste lite med mera. Vi hade jättetrevligt. Det tog ganska hårt på krafterna, trots att det bara var en timme, men det berodde nog mycket på, att det var så tidigt på förmiddagen, jag hade inte hunnit "bli människa" än. Jag behöver minst två timmar, helst tre för att må ok.

Idag har jag tagit det lugnt, bara varit och handlat lite.

En väninna kan inte kommentera på min blogg. En annan vän kunde inte göra det för en månad sen. Är det fler som inte kan, så är jag tacksam om ni talar om det för mig. Min mail-adress är: siw49@hotmail.com.

Nu ska jag sätta mig framför TV:n och göra minsta möjliga ...

Massage

Har glömt bort att berätta att det var jättetrevligt i Tolita. Min kära syster var med. Lillkillen var klippt för första gången och såg mycket äldre ut än sist. Han var så jättefin. Strul med resandet som vanligt. Dom (Färdtjänsten) hittar inte när det är dags att hämta mig. Även om dom får tydliga instruktioner, så funkar det inte riktigt ibland i alla fall.

Har idag varit och blivit klippt. Nöjd som vanligt. Håret har blivit tjockare, mörkare och tom lite lockigt. Har ju alltid förr önskat mig lockigt hår, nu när jag äntligen får det, så klipper jag av det så fort det visar sig (ser bara risigt ut). Har ätit B-vitaminer ½ - 1 år nu, och naglarna har blivit mycket tjockare och slätare. Påverkar nog håret också.

Sen åt jag dagens lunch. Wallenbergare. Det var ok.

SEN var jag och fick massage. Oljemassage. Gudomligt skönt och kändes det som: välbehövligt. Jag har blivit nekad massage på flera ställen, eftersom jag har cancer. Har frågat läkarna, men dom förstår inte varför. Åtminstone avslappningsmassage borde ju göra gott. Jag vet att kraftig massage kan "köra igång" t ex förkylning, så jag förstår att det händer saker i kroppen, men mjuk massage borde göra gott tycker jag. Nån mer som har råkar ut för det? Jag har sagt att jag skriver gärna på ett papper, att det är på eget ansvar, men det hjälper inte det heller.

Igår fick jag kaffe-besök av en god vän. Var väldigt trevligt. Finns ingen som jag har så roligt ihop med. Skönt att få skratta.

Sen på em. gick jag och köpte sushi. Finns ett väldigt fräscht ställe i närheten. Jag har snöat in totalt på sushi. Det är så jättegott. Det är så sällan som jag unnar mig saker, men nu har det blivit sushi några gånger + massage. Det är jag värd ...

Läkarbesök

Nu har jag varit på besök hos läkaren som studerar. Alltid trevligt att träffa henne. Hon är rak och ärlig och vill verkligen mitt bästa. Tar sig tid att förklara.

Så nu har jag slutat med cyto och börjat äta hormontabletter, Tamoxifen. Antiöstrogen. Har förstått att många/alla bröstcancer-patienter äter såna i 5 år. Jag har ju äggstockscancer, men det är väl det som finns kvar att prova.

När jag fick mina klimakteriebesvär för 15 år sedan, så fick jag östrogen. Det var ingen som sa att det är betydligt större risk att få cancer om man äter östrogen. Läkarna kanske inte visste det då heller. Några år senare var det diskussioner om något förhöjd risk för bröstcancer. Jag åt östrogen i 8 år, dom hjälpte bra mot klimakteriebesvären.

Jag har under sista året undrat om det inte fanns nåt sånt samband, för vi är inte cancerbenägna inom familjen. Tack och lov grämer jag mig inte. Jag gjorde vad jag trodde var bäst då, utifrån dom kunskaper jag hade då. Mer kan man inte göra.

Så nu får vi se vad det blir för biverkningar. Har förstått via bloggarna att det kan förekomma en hel del mindra trevliga såna. Har bl a hört talas om att hjärnan blivit konstig. Tycker det känns så redan nu och jag har bara ätit sen i går kväll, så det är nog inbillning, eller annan trötthet.

Har varit och fikat med en god vän idag. Jättetrevligt. Passade på att köpa mer rabarber när jag ändå var på stan. Jag slängde förra rabarberpajen, för den blev så misslyckad. Idag blev den MYCKET BÄTTRE. Kanske ska ta mig en liten bit till ...

Måsar

Idag har jag allt hört dom igen. Det var nog ösregnet igår som gjorde att dom låg lågt. Nu tränar dom vingarna inför flytten igen. Jag vet inte om dom flyttar till Vänerns Kust eller till Västkusten, eller nånannanstans. Nånstans med vatten borde det ju vara. Sen är det tyst tills nästa vår/försommar igen.

Det har varit en lugn och skön helg. Har sovit mycket, 12 timmar i förrgår och nästan 15 timmar inatt. Inte konstigt att jag tycker att dagarna går fort! Men under veckan ställer jag klockan på nio eller tio. Jag är rädd att jag vänder på dygnet annars och det vill jag inte. Behöver 10 - 11 timmars sömn pga ME:n + några till pga cancern. Skulle jag sova mycket mindre på natten, så skulle jag slockna under dagen och av två onda ting ...

Håller på och läser "Kristendom för ateister" av Olle Carlsson (präst). Intressant bok. Hur mycket ateist jag än har varit, har jag alltid tyckt att religion varit ett intressant ämne. Vad olika religioner/ samfund/sekter anser om olika saker.

Imorn ska jag ta med kära syster till dotra med familj. Det blir säkert trevligt. Det brukar det vara när vi ses. Ser fram emot att få träffa barnbarnet ...

Rabarberpaj/sushi

Nu är jag här igen. Har just ätit rabarberpaj, som inte blev lika god som den brukar. Men det blir den nog nästa gång. Enkelt och bra recept. Det var nog rabarbern som det kunde varit lite mer av och lite fräschare.

Var och åt sushi med dotra igår, det var desto godare. Hade förståndet med mig, så jag gav mig i tid också, så jag slapp må illa av att äta för mycket. Har väldigt svårt att ge mig att äta, om det finns kvar och är väldigt gott.

Tycker inte om att laga mat, men är väldigt förtjust i att äta. Förr kunde jag äta mängder också, men den tiden är förbi.

Jag har inte tänkt särskilt mycket på beskedet i torsdags. Hjärnan förstår allvaret, men känslan vill inte. Det får vara som det är, tills på tisdag, när jag har tid hos läkaren.

Har varit tyst på måsfronten idag, eller också har jag inte tänkt på dom.

Saknar dom varma sommarkvällarna ...

Utebliven behandling

Dom tömde magen på mig idag, vilket var väldigt skönt. Har varit svårt att få i mig mat sista veckan, det är ju redan fullt. Har kräkts några gånger också. Det är ju egentligen min "må som bäst-vecka".

Skulle ha fått cyto idag, men det blev inget, eftersom värdena hade stigit igen. MYCKET! Ingen höjdare precis. Jag ska få träffa den läkaren som är duktigast på cancer, på tisdag. Hon studerar varannan vecka, så det är därför som jag inte träffar henne i vanliga fall. Vet att det finns fler cyto-sorter, men jag tror att dom har provat dom vanligaste nu, resten ger svårare biverkningar. Om jag trodde att dom hjälpte vore det väl inte lika svårt, men valet blir förmodligen att välja mellan att må bra i två månader eller dåligt i sex. Det är INTE sagt nåt om tid, det här var bara ett räkneexempel. Jag lever ju redan på övertid.

Dom stackars måsungarna går dyblöta på taket. Det är väsen flera gånger om dan i tjugo - trettio minuter och 6-7-8 måsar som flyger runt. Undrar om ungarna är så pass flygfärdiga, så att dom vuxna är med och hejar på när dom tränar? Ser inte tillräckligt bra för att skilja dom åt i luften.

Ser extra dåligt just nu, eftersom jag måste ladda med Cortison inför Cyton, men det ger förhoppningsvis snart med sig. Det gör i alla fall jag, ger mig menar jag ...

MIN Högre Makt

Jag vill berätta om MIN Högre Makt. OBSERVERA! MIN Högre Makt. Jag tänker inte ge bort den, ännu mindre pracka på nån annan den. Kan inte ens berätta hur jag gjorde, eftersom jag inte gjorde någonting. Då. Jag ser mig inte som religiös och definitivt inte som kristen.

Jag växte upp som ateist. Bombarderade lärarna med frågor dom inte kunde svara på. Jag kommer ihåg en faster som jag var avundsjuk på. Hon var kristen och trygg i sig själv. Hon var, som man tycker att en kristen ska vara. Stark, omhändertagande, varm, ödmjuk, ville alla väl.

När min dotter gick i Kyrkans barntimmar, så halkade jag in på ideellt arbete i kyrkan. Inte för att jag sökte något, utan för att diakonen var så snygg. Men där nånstans hittade Gud mig. Var enklast att säga han och Gud. Det gör jag för det mesta fortfarande.

Då var det någon som jag bad om saker och händelser. Det blev ju som jag ville, nån gång ibland, så jag fortsatte min aftonbön. Kände att det gav mig trygghet. Så för knappt tio år sedan, började jag i en självhjälpsgrupp, av en helt annan orsak. Men vi lär känna oss själva, lär oss varför vi har dom känslor och beteenden som vi har och hur vi kan göra för att lära om. Bland annat får vi lära oss, att det finns någonting som är starkare än vi själva.

Då fick jag tänka och lära om, om Gud. Gud gör inte det vi kan göra själva. Men han ställer saker i vår väg, sen är det upp till oss att välja rätt. Det är inte alltid meningen att vi ska gå den lättaste vägen. Men vi kan be om styrka. Att gå emot våra rädslor t ex. Hade ingen aning om att det fanns så väldigt mycket jag var rädd för. Hade jag fått frågan tidigare, så hade jag svarat spindlar. Punkt, slut. Jag har haft spindelfobi. Men att det skulle finnas mer, det hade jag ingen aning om.

En rädsla var att må bra. Jag som hade jagat trygghet och lycka i hela mitt liv, skulle jag vara rädd för att må bra? Jo, det var så. Trygghet är det man är van vid, hur hemskt och bedrövligt det än är. Det behöver inte vara "stora" saker i andras ögon, fast dom är förskräckliga i ens egna. Jag slet hårt i fyra år innan jag vågade försöka må bra (det är ju verkligen nåt positivt att arbeta med, även om det var svårt). När jag började aftonbönen med "Tack Gode Gud för idag" i stället för "Tack Gode Gud för ännu en dag" (=mindre kvar att leva), då förstod jag att det hade vänt.

Det har vart en lång process fram tills idag. Idag tackar jag i första hand för saker. Att ha tak över huvudet, mat för dagen. Att jag får känna mig trygg. Gud ger mig en trygghet, som är större än den jag letat efter i hela mitt liv. Det är faktiskt inte självklart att vara född i Sverige (alla här har inte tak över huvudet heller). Jag ber för mina nära och kära. Jag beordrar inte Gud vad han ska göra med/för dom, det har jag ingen rätt att lägga mig i. Skulle min dotter t ex bli allvarligt sjuk, så skulle jag ju inte kunna hålla mig, utan jag skulle be om att hon blir frisk. Och det vore säkert ok. Men jag lägger mig inte i det "vanliga" livet på gott och ont.

Under dom här 2½ åren jag har haft obotlig cancer, så har jag fått ha förmånen att må själsligt bra för det allra mesta. Känner fullständig tillit, till att det blir som det är meningen att det ska bli. Och dessutom att det finns en mening med det som sker. För snart åtta år sedan förlorade jag min fästman i levercancer. Då, om nån gång, hade jag ju anledning att tvivla på Gud och "meningen med allt", MEN tilliten blev i stället större, det var STORT.



"Religion är till för dom som tror på helvetet.
Andlighet är till för oss som har varit där".

Elegi

Om jag kommer ihåg rätt så betyder elegi "klagolåt" och här kommer den:

Jag är TRÖTT. Har nog varit för mycket ett tag. Jag var trött igår kväll, somnade före halv tio. Vaknade när medicinklockan ringde 06.00. Efter 10 min sov jag lika gott igen och vaknade när medicinklockan ringde 14.00. Det är SEXTON timmar. Jag hade gärna somnat om, men det kändes att, så gör man bara inte. NU kan jag ju fråga mig: Varför inte?

Jag har ont i nacken eller rättare sagt längst ner på vänster sida på bakhuvudet. Det fanns där igår också (ja, inte bakhuvet alltså utan värken. Jo det är klart att bakhuvet fanns där också. Nu ska jag sluta veckla in mig i nåt jag inte tar mig ur). Är bättre nu, men långt ifrån bra.

Men jag har i alla fall tak över huvudet. Det har inte måsungarna idag heller. Idag såg jag en som tog sig EN METER framåt. Det är framsteg. Föräldrarna måste ju mata dom, tills dom är flygfärdiga, för på taket finns det ingen mat. Upptäckte en unge till igår kväll, på ett annat tak. Sen flyttar dom nästan alla på en gång, och då blir det alldeles tyst resten av sommaren.

Regn och åska

Tänker på dom stackars måsungarna. Det är inte mycket till skydd dom har. Några pinnar direkt på taket. Det är allt. Så dom måste vara blöta nu.

Igår fick dom tydligen order om, att det var fara på färde, för dom la sig platt på taket, så gott det gick, det är korrugerad plåt. Där låg dom still i 20-30 min.

Det är tack och lov lite svalare ute. Det är jobbigt för kroppen med den här värmen.
Så jag blir inte ledsen om det blir lite svalare.

Ska bli spännande att se om det här inlägget fungerar. Det är nåt lurt med datorn. På raden längst upp, så står det "blogger.com" med vanlig svart stil, men allt det andra, både före och efter är ljusgrått. Men jag har läst kvällstidning, så jag kommer ju ut på nätet.

Ger mig här ifall det ändå inte "tar sig"...

Bladlöss / glass

Jag har bladlöss i kattmyntan. Om det tycker jag INTE!

Vet inte hur jag ska bli av med dom. Jag kan ju inte duscha med såpa eller vattna med "ohyrespray", när det är meningen att Sissi ska äta av det. Hon tycker att det är jättegott med kattmynta. En av dotras katter är väldigt förtjust i torkad kattmynta. Han rullar sig i det och blir HÖG en stund. Det syns hur ljuvligt han tycker att det är, han rullar med ögonen bl a. Men Sissi vill äta det färskt. Hon blir inte hög på nåt sätt, tycker bara att det är gott.

Har varit med en vän och ätit italiensk glass idag. Stället är inte nytt, dom har sålt choklad ett tag, men det är nytt med glass där. Visst var det gott, men ingen sensation. Har hittills inte hittat nåt som slår GB:s lakritsglass. Det värsta är, att jag inte har hittat nåt ställe som säljer den här i stan. Det fanns italiensk lakritsglass idag, men den smakade alldeles för lite lakrits, även om den var god.

ICA har haft halvliterspaket med lakritsglass, men jag hittar inte den heller längre.

Igår kom det upp en kompis med en blomma och en paket glass. I december kom hon med en amaryllis. Det värmer verkligen, när människor som man inte umgås med, tänker på en (hon vet att jag är sjuk).

Imorgon ska jag fika med en väninna som jag inte har träffat på ett tag, sen ska jag på stan med dotra. Hon ska köpa kläder, för hon och killen ska på bröllop på lördag. Roligt att få följa med (och köpa kläder alltså). Det kanske inte bara är mitt smakråd hon är ute efter, hihi, :-).

Nu ska jag sätta mig på balkongen, det är nog lite mindre kvavt där ute...

Lycka

Nu har jag upplevt lyckan igen. Jag har tvättat 4 maskiner. Känns jätteskönt! Att orka!

Måsungarna växer och frodas. Kroppen är nästan lika stor som föräldrarnas, men vingarna är kortare. Dom börjar få lite vitt på bröstet. Dom sitter/går och flaxar och kommer nån decimeter.

Även om vi har måsskrik så det räcker, så är det spännande att följa ungarna. Tack och lov så stör skriken mig inte, jag hör dom bara, när jag som nu tänker på dom.

Hittade några bloggar när jag googlade på äggstockscancer. Så jag håller på och läser ifatt några av dom. Jag tycker att min blogg borde varit med när jag googlade, men icke då. Vet inte vad dom går efter.

Nu ska jag sätta mig på balkongen och läsa och ta vara på en ljuvlig sommarkväll.

Sommar

Ja, nu har det verkligen blivit sommar. Äntligen. Kan sitta och njuta på balkongen sent på kvällen. Verkligen skönt. Men det behöver inte bli varmare än så här, om jag får bestämma, för då mår jag dåligt. Kroppen orkar ingenting då.

Sissi gillar det här också, för då står balkongdörren öppen hela natten.

Nackdelen kan vara högljudda grannar, men det brukar inte vara så ofta nuförtiden tack och lov. Vår innergård fungerar som en resonanslåda. Det låter som om folk sitter på min sängkant.

Jag är otroligt tacksam, att en av mina grannar är sambo nuförtiden. Förr var dom ett gäng, som stod utanför och rökte och med lite eldvatten i magen, så lät dom mer än vanligt. Dom höll på till elva - tolv på natten, innan dom drog ut på krogen. Då var jag så förbannad att det tog några timmar innan jag blev sömnig igen. Då kommer dom TILLBAKA för efterfest. Efter några timmar när värsta ilskan lagt sig och jag började bli sömnig igen. Då går DOM HEM. Så jag kanske fick en timmes sömn eller två, innan det var dags att gå upp och gå till jobbet.

Tack och lov så är det inte så nuförtiden.

Nu ska jag lägga mig och njuta av tystnaden.

Cancervärde

Fick för knappt en vecka sen, svar på cancervärdet. Det hade stigit till mer än det dubbla. Det var ingen höjdare. Det känns inte så! Jag tycker att kaffe är riktigt gott och då brukar cancervärdet vara lågt.

Ska ringa avdelningen och fråga om jag kan ta/lämna proverna några dagar tidigare. Dom kör dom bara på fredagar och jag får behandling på torsdagar. Men är det så att värdet fortfarande stiger, så måste det ju vara bra att få reda på det, så vi eventuellt kan byta cytostatika. Annars tar det fyra veckor till. Får se vad dom säger.

Det pågår spännande saker utanför mitt fönster. Måsungar! Jag bor på tredje våningen (av fem) och måsarna har byggt bo på taket på ett tvåvåningshus. Det började för 20-25 år sedan. Alltid EN unge. Fram tills för några år sen. Då var där plötsligt TRE stycken.

För några år sen, när dom var halvstora, så blev det ett himla väsen en morgon mellan kl.5-6. C:a 15 måsar skrek för allt dom var värda i en hel timme. Höll på att bli tokig(-are). Men sen var det bara två ungar kvar. Vad som hände lär jag aldrig få veta. Men sen har det varit 3 ungar. Undrar om det är samma fåglar som kommer tillbaka varje år? Först var det en måshona, som bara fick en unge och sen har platsen övertagits av en som får tre ungar?

Första gången jag såg en unge på taket, så tänkte jag: "Hoppas du klarar dig lilla vän", sen var det som en annan röst fyllde i "och blir en sån där stor skrikande mås", ooops.

Midsommar

Hoppas att ni också haft en jättefin midsommar.

Sen i torsdags har jag varit långt borta i oävla (stavning?)(=långt från all ära och redlighet). På andra sidan Kil rentav! Mitt ute i skogen i Tolita. Midsommarafton var det solsken hela dagen. Helt underbart! Det började regna mellan nio o tio på kvällen. Igår var mest mulet och lite regn, men idag har det varit jättefint.

Jag var så nervös, för jag skulle släppa Sissi lös, UTOMHUS. Hujedanemej! På torsdagen visade ingen av katterna intresse av att gå ut, förrän senare på kvällen och då fick bara dotras katter gå ut. Jag har alltså varit hus- och katt-vakt.

MEN på midsommaraftons morgon var det dags. Katterna gick ut strax efter åtta. Dotras katter kom och gick under dagen. Förra året så var Sissi borta som mest tre timmar, innan hon kom till husvagnen och kollade att jag var kvar. Nu var ju husvagnen borta med husfolket.

Så jag lyckades att hålla mig lugn, till fram emot åtta på kvällen. Då började jag bli övertygad om att det hade hänt nåt. Så då började det bli jobbigt. Men jag gjorde mig i ordning som vanligt vid tiotiden för att krypa till kojs. Det sista jag gjorde, var att jag tittade ut på altanen OCH SÅG ett par svartvita fötter under fåtöljen. Då vågade jag andas ordentligt igen. Om jag inte har börjat göra mig i ordning vid tiotiden här hemma, så kommer hon och säger till mig att, hörru du, nu är det läggdags. Undrar om det var samma klocka, som fick henne att agera då också. Igår kom och gick hon som dom andra katterna under dagen, och det kändes väldigt bra.

Jag har mått bra. Jag har inte haft ont. Så det har varit underbart avkopplande och jätteskönt. Tänkte innan på vad jag skulle göra, ifall jag fick så ont så jag behövde en spruta. Man kan ju börja med att vara förutseende! Det enda jag vet helt säkert, är att jag får ont i magen av svamp. Så det borde ju varit enkelt.

Förr när jag åkte till Stockholm, så unnade jag mig alltid en burk kantarellost, det var väldigt lyxigt. Jag har inte hittat nån sån på säkert ett år. Nu hade dotra köpt en åt mig. MMMMMMMmmmmmmmm, vad gott det var. Hann äta både kvällsmat och frukost innan jag kom på OJ OJ OJ, kantareller ÄR SVAMP! Jag blev otroligt förvånad över denna upptäckt. Nu är det ju ingen fara, för vi vet ju att är det nåt som heter nåt särskilt, "kantareller", "jordgubbar", "fisk" eller vad det vara månde: så innehåller det inte så värst mycket av den varan. För en gångs skull är jag tacksam för detta. Även om jag fortfarande tycker att det är lurendrejeri. Logik och min hjärna har inte alltid varit vänner, sen jag fick ME och cyton har ju inte gjort saken bättre.

Så jag kan inte ta åt mig hela äran av att det blev så lyckat. Nån där uppe måste gilla mig...

Katten

Katten är tyvärr ingen ledarhund, så dotra får hämta och köra hem mig (hade hoppats på Färdtjänst). Jag ska vara hus- och katt-vakt över midsommar. Dom ska låna min husvagn. Hoppas det blir gott väder att vara ute i, när jag för en gångs skull har möjlighet.

Det finns inga perfekta människor. Inte djur heller tror jag. Inget djur har som människan förstört planeten, dock.

Mina "karaktärsdefekter" tänker jag hoppa över och istället prata om kattens. Hon har bara ett fel egentligen. Men det kan vara nog så illa. Hon kissar inne, när det är nåt som inte passar. Då kissar hon i sängen eller på pläden i soffan. Förstår inte det där med sängen, för hon sover ju i den också.

Det var så hon fick mig att förstå, för några år sen, att hon hade urinvägsinfektion (eller liknande). Det var ju bra.

Jag köpte "kristaller" isf kattsand (mycket praktiskt för mig) och då blev det ett väldigt pinkande i sängen. Och när jag la handen på kristallerna kunde jag förstå henne, det var VASST. Kattens trampdynor är väldigt känsliga. Så fort jag bytte till kattsand, så slutade hon att kissa i sängen.

Jag fick hjälpmedel för ett tag sen. Bl a en grej att lägga tvärs över badkaret och så köpte jag en matta att lägga i badkaret, så att jag inte halkar. Hon tycker inte att mattan ska ligga i badkaret! Så hon kissar på den. Jag sköljer av den, lägger upp den så den får torka och lägger ner den igen. Och hon kissar igen. Men jag ger mig inte. Mattan är ju av plast så det är ju bara att skölja av den. Inget blir ju förstört. Får se vem som tröttnar först.

På tal om trött, så är det just det jag är, upp till 1½ vecka efter behandlingen. Plus att jag mår illa. Inte så det händer nåt, men det är inget roligt att må tjyvtjockt. Ska nog häcka framför TV:n en stund...

Livet efter döden...

... det är en av dom få saker, som ingen egentligen vet nåt om. Hur mycket jag än tror på ett liv efter detta, eller flera liv rättare sagt.

Jag tror att vi själva väljer, vad vi ska lära oss i nästa liv och det är först när vi är tillräckligt ödmjuka, som vi får gå vidare till andra nivåer och slutligen "komma hem". En plats som endast består av kravlös kärlek.

Jag har mig veterligen aldrig haft en "nära döden-upplevelse", ändå känner jag att jag har varit där. Och jag har haft hemlängtan sen dess. Därför är jag inte på något sätt rädd för att dö (för att det ska göra ont = ja, döden som sådan = nej). Det är inte på nåt sätt detsamma som att jag vill dö idag. Dödslängtan jag hade förut, har heller inget med detta att göra. Men jag tog för några år sen ett beslut på, att hur länge jag ska leva, det är inte upp till mig, utan till min högre makt (=jag ska inte ta livet av mig). Sen är det naturligtvis upp till mig, att ta emot den hjälp jag kan få, för att överleva så länge som möjligt. Känns lite rörigt, hoppas ni förstår. Nån som undrar nåt, hör gärna av er.

Jag är väldigt trött ett tag efter behandlingen. Igår sov jag mellan fem och sex och hade det inte varit för Rapport, så hade jag väl inte kommit upp än. Men det är 3½ vecka kvar till nästa behandling, så jag ska inte klaga. Det blir förhoppningsvis bättre om några dagar.

Hörs ...

Döden

Hej.

Döden har kommit upp som tema i andra bloggar och jag blir påmind om hur det var...

Under några år i början på 2000-talet, så hade jag en väldigt stark dödslängtan. Det handlade inte om, att jag inte ville leva, utan att jag inte ORKADE leva. ME:n + utbrändheten gjorde att jag var så trött. Jag var med min dåvarande kille och hälsade på hans mamma på ålderdomshemmet. Hennes kompisar var två pigga damer, som inte behövde har dåligt samvete över allt som dom inte gjorde. Jag var så avundsjuk på dom, att jag förmodligen var grön. Det är inte normalt att vara avundsjuk på nån som bor på ett ålderdomshem, när man själv inte ens har fyllt femtio.

Depression pga utbrändhet är inte samma sak som "vanlig" depression. Det börjar med att man slutar göra roliga saker, för kraften finns inte till allt man vill. Plikten framför allt, har jag fått lära mig. Alltså plockade jag bort det roliga. Vilket gjorde att jag inte fyllde på med den sortens energi. Vilket gjorde att jag blev ännu tröttare. Och så vidare.

Jag var stolt över mig själv, varje morgon jag tog mig upp och gick iväg till jobbet. Jag har aldrig varit morgonpigg, men tidigare så gick jag upp och så var det inte mer med det.

Jag blev kvällstrött. Livet blev jobbigt. Dåligt samvete över allt som inte blev gjort. Totalt meningslöst att leva. MEN jag hade en tonårig dotter och jag kämpade för att hon skulle slippa leva med vetskapen att mamma begått självmord. Har länge vetat hur jag skulle göra, om jag skulle ta livet av mig.

Motade bort tankarna på självmord, så fort dom dök upp. En gång blev jag riktigt rädd. Vi hade möjlighet att hyra företagets lägenhet. Det gjorde jag 3-4 dagar ett par gånger om året. Och just då, med några lediga dagar framför mig, så mådde jag riktigt hyfsat. Men så dök tanken upp: "Om jag arrangerar det som en olycka, så behöver inte dotra leva med, att mamma tagit livet av sig". Det var så fruktansvärt stark och tydligt att det skrämde skiten ur mig. Ursäkta uttrycket.

Jag köpte katten i slutet av 2003 och efteråt så har jag förstått, att eftersom dotra klarade sig så pass bra (bodde ihop med en bra kille), så måste jag ha nåt annat som höll mig vid liv. Så jag var tvungen att vara kvar. TACK OCH LOV! Efter att ha jobbat hårt med mig själv en längre tid, så lärde jag mig att älska livet. Numer tackar jag varje kväll, för att jag har fått uppleva känslan av att verkligen vilja leva.

Idag är tacksamhet och ödmjukhet mina ledord. Det finns så otroligt mycket att vara tacksam över. Bara det att vara född i Sverige. Jag får pengar till mat och hyra, fast jag inte orkar arbeta. Det är inte mycket pengar, men jag kan äta mig mätt. Högkostnadskydd både för läkarbesök och medicin! Fast jag förstår inte att tänderna inte tillhör kroppen.

Jag och katten har tak över huvudet. Inte bara det, vi bor riktigt bra, även om man inte kan få allt. Katten ja. Det är ett kapitel för sig. Kommer så småningom.

Behandling

Idag har jag varit och fått behandling och tömt magen. Réne, läkaren är väldigt duktig på tömning. Först får jag en smärtstillande spruta på sidan av magen (det är det som gör ondast), idag gick det jättebra, sen, nästan på direkten så tar han en skalpell och skär ett snitt ½ - 1 cm brett. Där kör han in en slang bl.a. genom bukhinnan som inte går att bedöva, men å andra sidan känns det bara som ett lätt tryck, och sen syr eller tejpar dom fast slangen, som går till en påse som dom byter. Vätskan flyter alltså löst omkring i magen under midjan där tarmar, livmoder och sånt finns.

Dom tömde mig på drygt 5 liter idag. Det är rekord. Jag är liten och smal. Smal var nog önsketänkande, men jag har varit det större delen av mitt liv. Ändå har jag inte haft ont av magen (bara sett och känt att den varit stor och hård), förrän i förrgår. Då värkte det av och till hela natten. Stod inte ut längre än till framemot 04.00 Så jag larmade och då kom dom och gav mig en spruta. Sen jag fick larmet har det fungerat väldigt bra, fram till igår förmiddag. Jag larmade kl.10.00 och dom ringde tillbaka 5 minuter senare (gör dom ibland). Jag kunde inte svara, för jag spydde som en fontän. Sen HÄNDER INGENTING förrän kl.13.00, när det ringer nån. Smärtan försvann när jag spydde, annars hade jag larmat igen efter ett tag. Men om jag larmar och sen inte svarar när dom ringer, så får dom inte SKITA I DET! Jag kunde legat medvetslös eller vad som helst. SÅ FÅR DET INTE GÅ TILL! Känner mig inte så värst trygg med larmet längre. Jag ska ringa min sjuksköterska imorgon och fråga vart jag vänder mig, för sånt FÅR BARA INTE HÄNDA. Det kunde faktiskt handlat om liv och död.

Som ni förstår är jag mycket upprörd. Ska försöka lägga det åt sidan, tills jag pratar med sjuksköterskan. Ska istället glädja mig åt att det är NIO veckor sen dom tömde mig sist. Vanligt är 3-4 veckor och kortast är nog 12 dagar. Att det fylls på sakta, är samma som att cancervärdet är lågt, OCH att jag tycker att kaffet är gott.

Inlägget tog musten ur mig totalt, så jag avslutar här.

Klippning

Det finns många konstiga uttryck. Att man går och klipper sig. Jag går inte och det är inte jag som klipper mig. Det har jag gjort en gång och jag lovade dyrt och heligt, att aldrig göra det igen.

Till barn, på ålderdomshem, på lasarettet mm så sägs det: VI ska gå och kissa, det skulle se ut det! VI ska bada. Det är ett jädra viande. Och den som säger det, gör ju inte den saken. Undrar var det kommer ifrån?

Jag är jättenöjd med klippningen. Frisörskan har sagt flera gånger att håret har blivit tjockare. Idag är nog första gången jag har sett det själv. Mitt hår har blivit mörkare och lockigt efter att det kom tillbaka. Nu är det bara 1 cm långt, förut var det 2.

Jag var och lämnade blodprover också, inför cyton på torsdag.

Eftersom jag hade tid över mellan prover och klippning, så åt jag dagens på min favoritrestaurang, Freden. Är svårt att välja mellan mandeltorsk med mos och fläsk med bruna bönor. För ovanlighetens skull så vann bönorna.

Köpte jordgubbar, så nu har jag vräkt i mig halva paketet ihop med turkisk yoghurt blandat med vaniljsocker. Jag tycker att det är SÅÅÅ gott.

Ikväll är det säsongsavslutning på mitt favoritprogram: Brothers and sisters. Mycket spännande.

Jag och syrran har pratat om att gå ut och äta. Få se om jag kan lura med henne ut imorgon. Om hon inte har annat för sig eller det regnar.

Det spörs.

Frisk luft

Idag fick jag frisk luft tack vare syrran. Vi var och kollade på Sandgrundsudden. Halva är iordninggjord, resten ska bli klart till hösten (tror jag). Det var fint, det som dom hunnit med, även om det inte går att jämföra med Stadsträdgården.

Sen har jag gjort min (recept från syrran) nötblandning. Jag rostar nötter och häller på kryddor. Blir fantastiskt gott.

Har köpt mer till balkonglådan (kantlobelia, har pelargoner sen förut), men så långt har inte orken räckt och den lär nog inte göra det ikväll.

Imorgon ska jag klippa mig eller rättare sagt, frisörskan ska få göra det (har gjort det själv en gång och lovat dyrt och heligt att aldrig göra om det). Det är egentligen inte långt, men sen håret kom tillbaka, så har det blivit lockigt, vilket bara gör att det ser bösigt ut.

Imorn ska jag lämna blodprover inför cyton på torsdag.

Dammsuga behöver jag fortfarande. Vill att mattan på balkongen (vanlig grön som ska likna gräs), ska vara torr. Förra sommaren luktade det illa när jag dammsög, men tänkte inte på att det hade med dammsugningen att göra. Men nästa gång luktade det lika illa. Så då luktade jag i påsen. FY fasen vad det luktade illa. Det var mögel. Då hade det funnits regn på mattan tidigare, som gjorde att det möglade i påsen. Inte särskilt hälsosamt. Så det försöker jag undvika numera.

Ja, sen har nästan hela veckan gått.

Idag...

... har jag äntligen varit och röstat. Passade på, eftersom jag skulle köpa blommor på torget. Det var bara det, att det fanns inga knallar på torget idag, så jag får vänta till onsdag. Jag har tidigare köpt 3 pelargoner till balkonglådan, men jag vill ha något emellan också.

I förrgår kväll var jag ute och åt. Jag är så tacksam, när det är folk jag kan vara mig själv tillsammans med. Det var obehagligt hög ljudnivå, men trevliga servitriser och god mat. Det bör iofs vara gott när pasta kostar 149:--, men det finns ju inga garantier.

Blev tipsad av en vän om en blogg, som jag nu håller på att läsa ifatt. Det tar några timmar per år. Ja. den här tar nog längre förresten. Jag har läst 2 månader på 2 timmar.

Det är intressant med andra människors öden. Blir ofta påmind om vad mycket elände jag slipper.

Det står still i huvet, så jag ska stänga för ikväll.

Halvfart

Ja, idag har allt gått på halvfart. Jag tänkte gått och röstat och jag tänkte dammsugit, men det blev ingenting. Jag ska bort ikväll, annars hade jag nog tvingat mig till nåt av det. Men jag vet, att hade jag tvingat mig, så hade jag inte orkat ikväll, utan ringt återbud. Det är så sällan som jag ägnar mig åt nöjen, så jag försöker prioritera det idag.

Jag arbetade en kort tid, innan jag fick cancer, för Röda Korsets Telefonjour, så det är dom tjejerna och killarna jag ska gå ut och äta med idag. Det är människor jag tycker om och kan vara avslappnad ihop med. Det är nåt jag i vanliga fall har svårt för.

Tack vare Pysan, så har jag läst en artikel om äggstockscancer. Att en kombination av 2 cellgifter ger 18% bättre överlevnad vid återfall, 11,3 mån isf 9,4 mån. Alltså 2 månader. Första tanken var att det kan ju kvitta! Jag trodde ju på Gudskelov först. Nästa fredag är det 15 månader sen mitt återfall. Vad är det man säger: "jag lever på lånad tid". Så det är skrämmande, samtidigt som jag är tacksam.

Nej, nu ska jag göra mig i ordning för den stora utekvällen...

Äntligen...

Jag har så länge varit sugen på stekt fisk med sötsur sås. Idag bjöd dotra på detta till lunch. Gudagott!

Härligt att träffa henne och barnbarnet. Det är visserligen bara 3 dagar sen (Mors Dag), men det är ljuvligt i alla fall. Det brukar vara 1 - 2 veckor emellan. Är mycket tacksam för att Färdtjänst finns. Annars skulle vi inte ses så värst ofta.

Det står still i skallen. Blir väldigt trött av att vara borta 6 timmar. Så jag ska nog sätta mig framför TV:n och slöa.

Tvätt

Hipp, hipp, hurra! Jag har tvättat idag. Alldeles själv. Känns helt fantastiskt. Visserligen bara 2 maskiner samtidigt, men det betyder 3 turer till källaren + en på förmiddagen för att kolla om det var ledigt. Det var det först efter kl.18.00, men skit samma. Jag tog mig ner i källaren och tillbaka upp. Hänga lakan i torkrummet kan jag glömma, men jag kanske kan hänga dom här uppe i badrummet?
Det är väl första gången jag blivit lycklig av att tvätta!

Snabbis

Kommer jämt in och hälsar på mig själv en LITEN stund. Har haft besök av syrran och hennes kompis. Kompisen har jag inte träffat på jättelänge, så det var roligt.

Jag har varit nere i källaren! Det är stort för mig. Hade INTE klarat det för några månader sedan. Psykiskt stöd av syrran och kompisen, tänk om jag inte tagit mig upp, det blir ju 2 trappor isf 1. Det var inte så stor ansträngning som jag trodde. HÄRLIGT! Kanske jag vågar mig på, att tvätta själv. Vi får se ...

Lagom

Har varit i Stadsträdgården idag igen.

Min dotter och barnbarnet har varit och hälsat på mig idag. Vi var ner till stan och åt glass. Ett av dom få ställen, som hade min favoritglass, GB:s lakritsglass (kulglass) förra året, men INTE i år. Vad besviken jag blev. Så besviken, så jag tog mjukglass istället, i ren protest. En sån där vansinnigt, löjlig protest. Den enda som blev drabbad var ju jag. Men det är inte synd om mig. Mjukglass är gott det också.

Sen gick vi till Stadsträdgården. Betydligt mindre med tulpaner än igår. Kan värmen göra så mycket på EN DAG? Det var fortfarande vackert och det finns mycket annat att titta på. Men det var skönt att träffa bägge två. Bägge hade växt. Barnbarnet hela han och dotra över magen. Det händer mycket på 3 veckor.

Är så tacksam att jag får må så bra, som jag gör. Är 1½ vecka kvar till nästa behandling, så jag hoppas att det inte tillstöter nåt annat.

Skinnet ovanpå underarmarna är väldigt tunt och ömt. Konstigt ställe att vara öm på!
Försöker vara duktig och smörja ofta, tycker det har blivit lite bättre. Kroppen förvånar mig ibland. Cyto och även annat av medicinerna, gör att man blir hård i magen. Jag som alltid har varit hård av mig själv, jag har blivit lösare istället. Mycket märkligt. Men det är bara att tacka och ta emot.

Ännu mera sommar

Så otroligt ljuvligt det har varit idag. Jag och min syster var i Stadsträdgården och det var helt underbart att sitta i skuggan. Min älskade syster hade kaffe o kaka med. Gud välsigne henne.

Kommunen har gjort väldigt fint med blommor, framför allt tulpaner just nu. Gullregnen blommade och doftade. Forsätter värmen, kan man säkert gå dit varje dag och hitta nya saker som slagit ut.

Temperaturen som varit idag är helt i min smak. Förr kunde jag inte få nog. Efter att ha frusit hela vintern och våren, var det största lycka att ligga på badstranden och bli varm ända ini. Enda gången jag kände att nu börjar det bli tillräckligt var på Rhodos, när temperaturen gick över 37 grader. Men mår man dåligt till kropp eller själ, så tål åtminstone inte jag, riktigt varmt längre. Jag förstår fullständigt dom äldre, som har ont av värmen.

Ska snart bänka mig framför TV:n och titta på Hjalmar. Han brukar vara rolig. Ska fixa nåt ätbart också...

Sommar

Det känns som om sommaren är på väg. Skönt!

Så kändes det inte igår kväll. Tack och lov satt vi inomhus, vi från "Musslan" (den lokala gyncancerföreningen). Vi åt god mat och hade trevligt. Tur att vi kom redan 18.00. En timme senare var det högljutt, så det var jobbigt. Är ljud- och ljus-känslig pga ME:n. Dom andra vid bordet, tyckte också att det var högljutt. Det gick att prata högt med grannen, men sen var det svårt att göra sig hörd. Men det var det enda negativa. Ikväll har dom en artist, jag gärna skulle lyssnat på, men jag orkar inte två dagar i rad. Dom har många bra artister, så jag får välja nån annan istället. För dit vill jag gå fler gånger. Bra om det blir sommarkvällar så det går att sitta ute. Det blir en helt annan ljudnivå då.

Har haft många kaffegäster denna veckan. Fick besök av en kille i em. som jag inte sett på länge. Det var jättetrevligt.

Det värsta är att det tar tid och ork, hur trevligt det än är. Jag har några timmars "borden" som jag lovat att göra. Ska bli skönt när det är gjort. I almanackan är hela nästa vecka vit. Men jag vet hur fort det kan ändra sig.

Är det fint väder imorgon, så ska jag försöka ta mig till Stadsträd-gården och titta på blomsterprakten. Måste ändå handla, så det blir bara en liten omväg. Får i nödfall ta färdtjänst hem efter att jag handlat.

Hej igen

Jag hann inte in här igår. Det kändes som om nåt fattades.

Är lite lätt stressad idag också. Om 2½ timme ska jag iväg. Den lokala gyncancerföreningen bjuder på mat på Café August, ett mycket trevligt ställe. Jag ser fram emot att få träffa dom jag känner och andra också, så klart. I början såg jag fram emot att få bli stödperson. När jag ringde första gången till dom, så fick jag prata med en tjej som varit frisk/cancerfri i 15 år. Det kändes väldigt hoppfullt. Nu får jag ge upp dom drömmarna. Den som ringer för att få stöd, vill inte prata med nån som har obotlig cancer.

Jag jobbade ett tag på Röda Korsets Telefonjour. Det ger så oerhört mycket, när man ger, utan att förvänta sig nåt tillbaka. Ibland kände jag att samtalet verkligen gav den som ringde något och dessutom varje gång jag gick hem, var jag så oerhört tacksam över, att jag inte kände mig ensam, jag var inte psykiskt sjuk, ingen ångest med mera.

Nu ska jag hoppa i badet. Ja hoppa var nog en överdrift, kliva mycket försiktigt i, är nog sanningen närmare. Det tar 1½ - 2 timmar innan hela jag är klar, sen behöver jag nog vila lite innan jag åker.

Google

Har idag fått hjälp med att ändra utseendet på bloggen. Tror inte att jag är riktigt klar än. Att kolla på alla bakgrunder och testa en del av dom, TOG TID! Men roligt var det.

Sen googlade jag på "äggstockscancer + blogg". Det fanns en del att välja på, om man säger så. Jag la in dom eventuellt intressanta under favoriter och så får jag beta av dom en i taget. Klockan går ju så fort när man gör nåt sånt.

Jag testade igår igen. Sissi bryr sig inte om när jag grejar i köket. Men igår så tänkte jag TONFISK, och nog kom hon och kollade vad som var på gång. Jag tänkte det INNAN jag plockade fram den. Ibland är jag övertygad om att katter är tankeläsare, fast bara när dom själva vill så klart.

Skulle varit och hälsat på dotra och barnbarnet i går, men hon har lunginflammation, så hon får vänta på besök från mig. Hoppas att lillen klarar sig. Vet inte om lunginflammationen i sig är smittsam eller om det är förkylningsbacillerna som är det?

Nu kom Sissi och talade om att hon varit på lådan (står bakom mig). Jag har fortfarande inte kommit på om hon säger:"Nu är jag klar, städa efter mig." eller om hon säger: "Nu har jag kissat IGEN. Låt det nu för Guds skull få vara ifred."

Har gjort nåt jag inte gjort förut: har köpt belgiska jordgubbar. Dom var ok, som vanliga svenska, fast inte som dom bästa. Skivade jordgubbar ihop med turkisk youghurt med lite vaniljsocker är supergott! Första gången jag blev bjuden på det, fick jag det i ett glas på fot, med en jordgubbe på toppen. Läckert!

Nu ska jag börja göra i ordning för kvällen. Så jag gör som dom på "Macken" och säger:

Hej då, bloggen...

Födelsedag

Det är inte jag som fyller utan katten. När jag hämtade henne (från djurskyddsföreningen) den 25 november 2002, så sa dom att hon var mellan 2 och 3 år, det blir ju 2½ år den dan, vilket gör att hon fyller 25 maj. För födelsedag MÅSTE hon ju bara ha.

Nåt gott att äta ska hon allt få. Tonfisk var längesen och det tycker hon om. Hon är lite egen, men inte bortskämd, när det gäller mat. Vill inte ha "blötmat", bara torrfoder, vilket är väldigt praktiskt. Inte heller räkor eller fisk (rå eller kokt). Han i fiskbilen tittade konstigt på mig, när jag ville köpa en liten strömming :-). Vad som är väldigt gott är kryddstarka såser eller stuvningar, flottyrmunkar, ärtor, vaniljvisp/grädde, romsås, fast rommen ligger kvar, hur hon nu bär sig åt. Jag köper kattmat på djursjukhuset och har som "godis", så kan jag vara riktigt generös med den sorten, utan att ha dåligt samvete.

Har alltid tidigare sett mig som hundmänniska (har inte träffat på många katter innan), men när jag började tänka på, vad jag ville ha = orkade med, så förstod jag att jag pratade om en katt, innekatt, dessutom en vuxen katt. Nåt annat orkade jag inte med. Vår relation bygger på kärlek och respekt. Kel är väl mer på hennes villkor. Men jag kom på, att om jag var kelfrisk (det är friskt att vilja kela), så satte jag mig framför datorn och vips, så satt hon i knäet. Det fungerar inte jämt nuförtiden, men ofta. När jag har varit riktigt dålig och behöver vila, då lägger hon sig på mitt bröst när jag ligger i soffan. 3 timmar är det längsta hon har legat. Hur hon vet att jag behöver vila, förstår jag inte. Men djuren förstår oss bättre, än vad vi förstår dom.

Jag var till en djurpratare efter ett år. Sissi berättade vad som hänt innan hon och jag fann varann. Det kan jag inte säga nåt om, för jag vet ingenting om den tiden. Men allt det andra som Sissi berättade om, hur vi bor, hur vi har det med varann, hur jag är som person, det var klockrent. Sen sa djurpratarn också att Sissi hade blod i urinen. Att hon kan förmedla att det gör ont när hon kissar, det köper jag, men blod i urinen! Jag tog henne naturligvis till veterinären. Hon har blod i urinen, sa veterinären! Behövdes 2 antibiotikakurer, men sen var det borta.

När jag åkte till husvagnen förra året, så tog jag henne med och fy katten vad nervös jag var, när jag släppte henne lös. Det blir nog lika nervöst i år. Men jag kan inte lämna henne instängd i stan bara för att JAG är nervös. Såpass får jag allt bjuda på.

Tonfisk var det...

Trött

Jag "snöade" in på en blogg för några timmar sedan och har sen dess läst hela. Kan inte bestämma mig, om jag känner mig tom i bollen eller full. Bloggen var väldigt svårläst, färgmässigt alltså.

Har blivit en vana (ef 5 dagar :-/ ) att gå in här och skriva varje kväll, så jag tänkte att jag smyger in lite lätt. Jag måste ju inte kläcka ur mig nåt vettigt egentligen. Men det känns helt klart lite bättre nu.

Ska passa på att gå och lägga mig nu, när jag är grötig i huvudet. Tack och lov har jag inga problem (så gott som aldrig) med att somna. Jag hade väldiga sömnproblem i minst 15 år, så det är nåt jag verkligen är tacksam för.

Godnatt!

Förklaring...

Skönt när man får en förklaring till saker man undrar över. Göteborgsnumret på telefonräkningen är samma dagar som då jag "larmat". Pratade med syrran som undrade om det kunde vara färdtjänst, det var nog det som ledde hjärnan i rätt riktning.

Jag vet att larmet går över den vanliga hemtelefonen. När jag har så ont, så jag måste få en spruta, så larmar jag, natt som dag, så kommer det en (el 2) sköterskor hit och ger mig sprutan. I stället för att jag ska behöva byta om, ta mig till lasarettet, byta om, vänta på att dom får dit en läkare, som kan säga att det är ok att jag får en spruta. När det gör så ont så att jag kräks, så är det guld värt. MEN, jag fick föreslå det själv, avdelningen gjorde det inte. Det är jag lite besviken på, annars har jag bara gott att säga om avdelningen. Dom är änglar!

Efter Aktuellt och kvällsmaten blev jag fast framför TV:n. Det var tecknat och jag var tvungen att se hur det slutade. Jag brukar inte se tecknat på TV:n, kanske just därför att jag skulle bli sittande. Men jag älskar Disney's tecknade filmer. Jag ser dom helst ihop med min dotter, då skrattar jag både åt filmen och hennes glädje/skratt.

Just nu (20.00)är det ljuvligt ute, 19-20 grader. Satt nyss på balkongen, solen tittade in i 10 min och den var VARM. Satt där mellan ett och två också, solen sken halva tiden. Det är bara då(ett till två alltså), som jag har sol på balkongen. Har ett stort träd som skymmer resten av tiden. Men det är skönt, för när det är riktigt varmt, så kan jag sitta i skuggan på balkongen och det är mycket värt. Grannen har sol hela tiden, så hon kan använda sin balkong tidigare på våren och senare på hösten, men är det varmt ute, så blir det pott-hett där, så jag är inte avundsjuk. Skulle jag vilja vara i solen, kan jag lägga mig utanför huset vid kanalen. Men idag, med den cancerkroppen jag har, så gör jag det bara inte. Bryr mig inte om ifall jag är brun eller inte idag.

Att sola var bland det bästa jag visste förr. Jag var världens fryslort, så ligga på stranden och bli varm ända ini, det var lycka! Dessutom kopplade jag av totalt, alla bekymmer ramlade av på vägen dit. Nu, efter övergångsåldern, så är jag inte frusen längre. Jätteskönt, men jag kan ibland sakna dom gånger jag byltade på mig en massa kläder/plädar och blev skönt varm.

På tal om balkongen, så är det en skön tid när jag kan ha balkong-dörren öppen. Jag har en stol med dyna + pläd över armstöden, så det blir en liten koja till Sissi. Hon älskar att ligga därute. Jag har nätat in balkongen, och bor på tredje våningen, så jag kan ha dörren öppen dygnet om när temperaturen tillåter.

Äntligen...

...sitter jag här igen. Har varit på väg sen mitt på dagen.

En vanlig dag:

Det första jag gör när jag kommer upp, är att dricka min Forlax för magen och äta frukost, sen lägger jag mig i soffan och tittar på inspelat på videon i en timme. Sen är det dags att göra morgon-sysslorna. Bädda sängen, borsta tänderna och "gräva guld", alltså rensa kattlådan. Är det inget av ena sorten ena dan, så lovar jag att det är guld värt nästa dag. När jag jobbade räckte det att gå upp 20 min. innan jag skulle gå, nu behöver jag minst 2 timmar för att "bli människa". Sen behöver jag en paus igen, blir ofta morgontidningen. Sen har jag 3-4-5 timmar när jag har lite mera ork. Min syster och min dotter hjälper mig med sånt jag inte klarar av. Tvätt t ex, jag klarar inte trappen ner till tvättstugan eller putsa fönster. I början på året var det en tid när jag inte orkade handla, så då gjorde syrran det. Hur tacksam jag än är, så är det väldigt skönt att kunna handla själv. Efter 18.00 är kroppen trött, så då häckar jag i soffan eller framför datorn.

På torsdag ska jag göra ett undantag. Då bjuder "Musslan", den lokala gyncancer-föreningen, på mat på Café August. Mycket trevligt ställe. Jag har förstått att en del kvinnor vill inte vara medlemmar, eller vara med på våra träffar för:"det påminner mig så, om att jag har cancer". För mig är det precis tvärtom. Jag njuter av gemenskapen och är tacksam för tips och information, som jag kan få den vägen. Musslan är aktiv och jobbar för förbättringar för oss på lasarettet.

Åh, vad jag slåss med utseendet på den här bloggen. Väntar med spänning på min "hjälpare", få se vad hon klarar av att ändra.

Var och handlade (Gud välsigne rollatorn) i eftermiddags. Mjölken till kaffet hade blivit sur och då är det katastrof. På tal om kaffe. När jag var med barn så ville jag inte ha kaffe, som så många andra. Nu har jag märkt, att när cancervärdet är högt, då vill jag inte ha kaffe. Knepigt! Mycket smakade väldigt otäckt för ett tag sen. Nu har dom flesta smaklökarna återhämtat sig. Vet inte om det är cortisonet eller cyton som gjort att det mesta smakat beskt. Har fått för mig att det är just den salta smaken som blir besk istället. Inget vidare. Har också fått rådet att inte ge mig på favoritsaker om dom smakar konstigt.

Jag gjorde i ordning mina räkningar, innan jag gick till affären, så jag kunde posta dom (så gammalmodig är jag). MEN, då upptäckte jag nåt konstigt på telefonräkningen. Det står att jag ringt till Göteborg, vilket jag INTE har. Tittar på räkningarna förut i år: samma sak. Nu betalar jag bara 49 öre i uppkopplingsavgift, det blir c:a 2,50 per månad. Samtalen är mellan ½ - 3 min. MEN I ALLA FALL! Gör dom likadant till alla sina kunder, så blir det pengar av det. Numret finns inte på eniro eller hitta, varken som privat eller företag. När jag ringer numret, så tutar det som det kan göra i radion om mobilen ligger nära och sen tutar det upptaget. Detta ska undersökas! Återkommer!

Fortsättning

Ja, nu sitter jag här igen. Jag har läst dom bloggar jag brukar följa.

Skönt med en röd dag. Folk tittar konstigt på mig, när jag säger det. Förstår att en del tycker att jag är knäpp, som tagit semester dom senaste åren. Det är snart 10 år sen jag slutade arbeta. Men jag har tidigare varit expert på att ha dåligt samvete (skulle kunnat skriva en bok om "Olika orsaker att ha dåligt samvete för."). Så för några år sen, bestämde jag mig för 3 veckors semester från "dåligt samvete", måsten och borden. Det var jätteskönt!!! Kunde efteråt se, att jag i alla fall hade klarat 1 vecka. Nästa sommar klarade jag alla tre. Förra året var jag så dålig att jag glömde bort det helt. Men i år ska jag banne mig ha semester igen.

Köpte en husvagn förra året. Den står på dotterns och svärsonens tomt, men vi ser inte över till varann. Det var faktiskt svärsonen som föreslog det hela, Gud välsigne honom. Tyvärr, så orkade jag inte vara där, så mycket som jag velat. Var hus-och katt-vakt en vecka och trodde att jag verkligen skulle få koppla av. Oj, vad jag bedrog mig. Var så dålig, att jag var tvungen att åka in till sjukhuset dagen innan dom kom hem.

Jag läste om peruk i ett av inläggen. Jag har allt ett litet "marsvin" i garderoben jag med. Första sommaren var jag hårlös. Som barn hade jag kort, rakt och mörkt hår. Så naturligtvis har jag alltid drömt om långt (mitt kommer inte längre än till axlarna innan det går av), ljust och lockigt hår. Så jag tänkte att det är nu eller aldrig, när jag skulle prova peruk. Jag sa vad jag ville prova och hon tittade konstigt på mig, men lät mig i alla fall få prova en sån. Den var inte så värst lång, men tillräckligt för att jag skulle se hur det såg ut. Jag såg ut som ett GAMMALT, AVDANKAT LUDER, om ni ursäktar uttrycket. MEN, det har haft det fina med sig, att sen den dagen har jag INTE drömt om nåt annat hår än det jag har. Jag har använt peruken 1 gång. Annars växlade jag mellan huckle eller utan. Vill jag känna känslan av att "slänga med det långa håret", så går det jättebra med en scarf :-).

Just nu får jag cyto var 4:e vecka. Jag har också fått 3 av 4 veckor och annat däremellan. Cyto har jag fått sen mars förra året, så det är ju inte konstigt att kroppen äv svag. Jag tycker ändå att jag har haft tur vad det gäller biverkningar.
Det kunde varit värre.

Dags för kvällsmat.

Början

Jag har läst bloggar ett tag nu och känner att jag vill pröva jag också. Prata om livet, både roligt och allvarligt, och även om min äggstockscancer.

Har en dotter på snart 30 år med en egen familj. Är mormor till en pojk på 16 mån. och det är ett knyte till på väg.

Är sambo med en katt-tjej. Har varit gift 2 gånger men föredrar katten :-).

Har varit/är utbränd. Jag har sedan 10 år en sjukdom som hetet ME (trötthetssyndrom). Den gör, att jag bland annat, har väldigt lite energi. Dom första åren orkade jag inte ens sköta mat, hygien, städning mm ordentligt. Orkar inte så mycket mer idag, fast jag är inte alls lika trött. Efter några månader av fruktansvärd magvärk i slutet av 2006 (så fort jag åt, kändes det som om jag låg på förlossningen = åt nästan inget, blev ännu svagare),så fick jag besked om cancer i febr -07. Så efter operation och början med cyto, så trots biverkningarna, mådde jag bättre och kände mig starkare än jag gjort på 15 år. Så att jag fick ett besked med dålig prognos, kunde jag inte ta till mig.

På första kontrollen efter behandlingen, så hade jag väldigt lågt "cancervärde". Nästa koll (4 mån till) hade det höjts MYCKET. DÅ först förstod jag allvaret. Då hade det gått ett år. Dålig prognos + snabbt återfall = inte bra alls. Cancern kommer inte att försvinna (många små knottror = går inte att operera bort eller stråla), frågan är hur länge jag kan hålla den i schack. Jag känner ju att kroppen, speciellt benen, är väldigt svaga.

Är tacksam för den hjälp som finns att få: Larm, rollator, färdtjänst mm.

Tack och lov så mår själen bra och har gjort, så gott som hela tiden. Har jobbat med mig själv i ett självhjälpsprogram och har fått en stark tro på min högre makt. OBS! Jag är inte religiös. Men jag får idag en trygghet, som är större än den jag letat efter i hela mitt liv. Tror på att det är en mening med det som sker, även om jag inte alltid förstår varför.

Jag har slitit hårt med att försöka få till den här bloggen. Tack och lov får jag hjälp, men så sitter jag där själv och kommer ingenstans igen. Det är först nu, efter ett telefonsamtal, som jag lyckats komma till stället där jag skriver. Men bättre sent än aldrig.

Det kommer mera ...