Livet efter döden...

... det är en av dom få saker, som ingen egentligen vet nåt om. Hur mycket jag än tror på ett liv efter detta, eller flera liv rättare sagt.

Jag tror att vi själva väljer, vad vi ska lära oss i nästa liv och det är först när vi är tillräckligt ödmjuka, som vi får gå vidare till andra nivåer och slutligen "komma hem". En plats som endast består av kravlös kärlek.

Jag har mig veterligen aldrig haft en "nära döden-upplevelse", ändå känner jag att jag har varit där. Och jag har haft hemlängtan sen dess. Därför är jag inte på något sätt rädd för att dö (för att det ska göra ont = ja, döden som sådan = nej). Det är inte på nåt sätt detsamma som att jag vill dö idag. Dödslängtan jag hade förut, har heller inget med detta att göra. Men jag tog för några år sen ett beslut på, att hur länge jag ska leva, det är inte upp till mig, utan till min högre makt (=jag ska inte ta livet av mig). Sen är det naturligtvis upp till mig, att ta emot den hjälp jag kan få, för att överleva så länge som möjligt. Känns lite rörigt, hoppas ni förstår. Nån som undrar nåt, hör gärna av er.

Jag är väldigt trött ett tag efter behandlingen. Igår sov jag mellan fem och sex och hade det inte varit för Rapport, så hade jag väl inte kommit upp än. Men det är 3½ vecka kvar till nästa behandling, så jag ska inte klaga. Det blir förhoppningsvis bättre om några dagar.

Hörs ...